Fornminnen
Historien börjar vid stranden av Ängesviken i Singsjön, Håsjö socken i östra Jämtland år 1981. Några älgjägare från Håsjö upptäckte då av en ren slump en större grop mitt inne i skogen. De diskuterade vad det kun-de vara för grop, när någon kom att tänka på sägnen om den gamla kyr-kan som skulle ha bränts ned under digerdöden. Den skulle ha legat vid den så kallade Kyrkvägen mellan Håsjö och Hällesjö, som går förbi fynd-platsen. När platsen året därpå besiktigas av arkeologen från Jämtlands läns museum, Jan Sundström, visade det sig att på platsen fanns ytter-ligare lämningar efter aktiviteter av mänsklig natur. Man hittade bland annat åkerterrasser, odlingsrösen, förmodade husgrunder och en grav-hög. Före prov var högens art osäker och en datering var önskvärd. Trots den till synes karaktäristiska formen med plundringsgrop och kant-ränna, fanns före undersökningen skäl att tro att det ej rörde sig om en förhistorisk grav. Sådana är mycket sällsynta i denna del av Jämtland, och har, där de förekommer, ett annat yttre utseende. Det är över huvud taget sällsynt med gravar på ödesbölen. En liten bit från själva ödesbölet i riktning mot Ängesviken finns även en kallkälla. På sommaren1983 före-togs en grundligare undersökning av området. Då togs bland annat prover för C14-analys. Proverna togs från gropen, graven samt ett odlingsröse.
En gravhög till. Graven innehöll kol, brända ben samt benkamsfragment. Resultatet av C14 proven gav dateringen 1000 +- 80 e. Kr. Kamfragmen-ten man fann styrker denna datering. Något prov gav en datering från omkring år 7 e. Kr.
1985 upptäcktes vid ett besök ytterligare en gravhög som dock ej under-söktes. Den har samma karaktär som den tidigare funna, men har ingen synlig plundringsgrop. Kantrännan är däremot tydligt markerad och i hö-gens fot kan man se en bit av stenkrans. Graven ligger ca 25 m från den först påträffade och är med all sannolikhet orörd. I en fornminnesunder-sökning 1685 anmäldes en gillestuga som sägs fordom stått på en hög backe väster om Singsjön, halvvägs mellan kyrkan och Västanede by. Detta är intressant därför att gillestuga användes till många olika ända-mål. Gillestugan kan ha varit lika den som i Fors. Om den skriver man i samma undsökning: "Uti gillestugan hava hållits gudstjänst till en tid för-rän kyrkan byggdes. Sedan hava de hållit sina sockenmöten och gästa-bud, då både slagsmål och andra synder under tiden förlupna äro". Undersökningen gjordes som nämnts 1685, ett år efter att gamla kyrkan byggts. Gillestugan var redan då en fornlämning. Gillestugan kan ha varit ett gudahov, från tiden före kristendomen inträde i landskapet Jämtland. När sedan första kyrkan byggdes, kom den att brukats till andra ända-mål. Enligt den lägesbeskrivning som anges skulle gillestugan ha legat ef-ter Kälagåtte, halvvägs mellan Valla och Västanede. För att kunna loka-lisera platsen måste en grundlig undersökning göras av Kälagåtte och om-givningarna däromkring. Endast ett fåtal gillestugor är i dag kända, därför vore det en sensation om den kunde återfinnas.
Gropen som var den som från början startade alltihop och först upptäck-tes daterades till 850 +- 120 e. Kr, och kan förmodligen vara en sorts grund efter någon byggnad, dock ej som man trodde, den gamla kyrkan. Prov ur ett av odlingsrösena daterades till 1580 +- 80 e. Kr. Det betyder kanske att inte själva gården, men väl marken brukats efter vikingatiden. Vid studier av gamla jämtländska räkenskaper finner man att åren 1568-71 omnämndes ett ödegods tillhörande By. Marken där ödesbölet ligger tillhör än idag By.
Unikt. Vidare kan man i ett brev, som finns i länsmuséets arkiv, och är skrivet av en person vid namn Olof Nordenström, att läsa: ”I väster om Singsjön i Håsjö, är en stor vik utgörande en sjö för sig själv, kallad Engesviken". Dåvarande ägaren, fjärdingsmannen Eric Gerdin i By, röjde omkring 1836-1837 en stor svedja där och fann att där varit åkrar med höga renar samt stora stenrösen och bränd lera efter någon eldstad”. Ödesbölet man nu återfunnit är med all säkerhet det i räkenskaperna 1568-71 och i brevet från 1893 omnämnda. Man får anse det unikt att man kan följa en så gammal gård genom så lång tid som det här rör sig om. Här har människor brutit mark, odlat och levt åtminstone sedan vikingatiden då minst två av gårdens invånare begravts vid sina hem. Man ställer sig en fråga i sammanhanget, nämligen när slutade gården att brukas och var tog de övriga vägen? Det är ganska fantastiskt att provet och uppgiften i räkenskaperna styrker varande så exakt när det gäller det undersökta odlingsröset.
I glömska. Området har därefter åter fallit i glömska, ända fram till 1836, då man åter tänker odla upp marken. Det måste ha funnits något som gjorde att denne Gerdin valde just den här markbiten som ligger ganska långt från gården i By. Efter brevet 1893 glömdes platsen ånyo bort, tills man efter ytterligare nästan etthundra år, genom en slump, återfanns platsen. Att den sedan skulle vara så unik och av så speciell karaktär hade man nog inte väntat sig. Det var ju ändå den gamla kyrkan som man hade i tankarna. Man kan väl inte säga annat än att det är en bit spännande historia. Man kan avsluta med att nämna lite om det som var början till historien, nämligen teorierna om gamla kyrkan. Den kyrka som idag står i Valla, Håsjö är från 1684. I klockstapeln hänger en av Norr-lands äldsta klockor, av expertis daterad till tidigt 1200-tal.
Kolrester från vikingatiden. Om man nu leker med tanken att den sä-gen som berättar om den nedbrända kyrkan, är till någon del sann, får vi ett bevis på att det före 1684 funnits två kyrkor mellan gissningsvis 1200-1684. Först den som brändes ned omkring 1350, dels den som om-nämnes i räkenskapsböckerna på 1500-talet Vid en provtagning 1984 under den nuvarande kyrkans golv hittades ett 15 cm tjockt brandlager. Kolprovet daterades av Naturhistoriska Riksmuséet till ca 900 e. Kr. Därmed torde det stå klart att kyrkan vilar på en mycket gammal forn-lämning. Däremot kan man inte med den analys som gjorts säga varifrån kolet härrör. Att bestämma härkomsten kräver en mycket omfattande undersökning och drar stora kostnader. Fyndet gjordes av Karl-Axel Andersson när ett avloppsrör för dagvatten skulle grävas ned under kyrkans vapenhus. Antikvarien vid Länsmuséet, Ove Hemmendorff, tyckte att fyndet var mycket intressant och hans första teori var att kolresterna kunde härröra från en nedbrunnen medeltida kyrka. Den teorin visade sig falla, då kyrkan skulle ha funnits på 1300-talet. Kolresternaa var 400 år äldre. Vad som brunnit under kyrkan är ej utrett. Det kan vara en brandgrav eller efter någon annan eld. Beskedet klargör dock att det fanns människor på den här platsen redan under vikingatiden (800-1050 e. Kr). Man får därigenom leta någon annan plats för de tidigare kyrkorna. Frågan är bara var?GPS-koordinater (WGS84):
Grav Ödesböle: N 63 00 496;E 016 12 782
Kallkälla Ödesböle: N 63 00 416;E 016 12 795