Förra seklet
I början på seklet skedde en kraftig utveckling av bygden i och med att järnvägen hade kommit och gårdarna fick elektricitet. I Håsjö införskaffa-des bilar, totalt 20 st under 1920 talet av 17 olika fabrikat. Under 60-talet skedde dock en tillbakagång. Håsjöborna hade inte längre i samma behov av bygdens egna tjänster, då fler köpte bilar. Ny teknik tog bort många arbeten och de små gårdarna fick det allt svårare att klara sin försörjning. Det krävdes större arealer med kostsamma investeringar. För ungdomen var inte jord- eller skogsbruk längre attraktivt då valmöjlig-heterna blivit så många fler. Flottningen upphörde och bilvägar anlades för timmerfrakt. Mekaniseringen i skogen fortgick. Järnvägen fick ny tek-nik samt en betydande försämring av servicenivån bidrog till mycket av nedgången. För invånarna blev det allt svårare att enbart med tåg klara de kommunikationer man var i behov av.
Bygden hade på 1950-talet tre handelsbutiker, två i Valla och en i Håsjöbyn. Nilssons butik hade etablerats på 1800-talets sista årtionden. Kooperativa föreningen Kälarne med omnejd tillkom senare. Den började sin verksamhet på Vallagården men flyttade sedan, 1927, till en lokal som tidigare tillhört Brita Östberg affär. Konsum byggde 1952 en modernare butik i närheten. Den lades ned 1964. 1947 byggde kooperativa förening-en en butik i Håsjöbyn. Den började sin verksamhet i februari 1948 och lades ned 1963. De andra butikerna upphörde strax efteråt. De ersattes under en kortare tid med varubussar. Håsjö var som de flesta andra byar en jordbruksbygd. Kreaturen släpptes ut i skogen på våren för bete. På sommaren skedde slåttern då höet skulle torkas, i huvudsak på hässjor.
Även om det var långt till åkrarna och skörden inte alltid var så stor såg man ändå till att ta hand om det som kunde användas till djurfoder under vintern. Det berättas hur man vid Kolbjörnsjön tog tillvara höet åt häs-tarna för vinterns ofta hårda arbete med timmerkörning i kyla och djup-snö. Det förvarades där i en lada för att användas vid behov eller för att köras ned till byn.
Barnen tyckte att just höbärgningen var en trevlig utflykt. De tog med mat för hela dagen och skogspromenaden dit var ju lite av det ovanliga upplevelserna.
På 20-30 talet förekom myrslåtter. När bönderna hade odlat upp mer mark så slutade man med den typen av slåtter. Dock fortsatte det i mindre skala och togs tillvara av de som hade djur men lite mark. Slåttermaskiner användes senare i allt större utsträckning. Även det gräs som växte i dikesrenar togs tillvara. Hästar var det man till största delen använde sig av i arbetet med höet, fast traktorer började komma i slutet på 1950-talet. När höet var bärgat och instoppat i ladorna togs kreatu-ren hem för bete på de lägdor som tidigare skördats.
Mjölkmaskinen introducerades, även den på 50-talet då handmjölkningen till stor del hade utförts av kvinnorna på gården. Dock upphörde ej hand-mjölkningen helt, då man var noga att få ut alla mjölk från korna.Om jord-bruk och fiske var den huvusakliga sysselsättningen på vår, sommar och höst så var arbetet i skogen på vintern där många arbetade. Det handla-de då om kolning, röjning samt förberedelser för flottningen. När maski-nerna började användas till barkning och fällning förlorade många sina jobb. Det uppskattas att cirka 200 personer i Håsjöbygden då fick sluta med skogsarbetet. På de flesta gårdar fanns i regel ett trädgårdsland, där det odlades en hel del livsmedel som grönsaker av olika sorter. Detta för att dryga ut försörjningen. Bl. a odlades, ï första hand korn som mal-des till mjöl. Även havre och råg odlades i mindre omfattning. För krea-turen maldes korn till gröpe. Förutom hö skulle de ha grönfoder, vilket var en blandning av olika sädessorter. Även rover, som maldes i kvarn,gavs till korna. Man åt i första hand vad gården producerade, kompletterad med inköp i butikerna. Sill var en vanlig mat. En del affärer hade en stor tunna med saltsill vid disken där man fick ta sitt inköp med en tång. Det fanns även mindre pytsar med så kallad norsk fetsill.
Separering och kärning gjordes överallt hos de som hade mjölkkor. Detta upphörde till stor del när mjölken fraktades med mjölkbil till mejeriet. För att kyla ned mjölken i väntan på att den kördes till mjölpallen, sattes mjölkkrukan i träkar fyllda med vatten. Det fanns även enklare kylanord-ningar som doppades ned i mjölkrukan och där vatten från en vattenut-kastare kopplades till anordningen. Av vattentrycket cirkulerade rören hela tiden inne i mjölkkrukan.
Till skolan fick man gå. För en del var det en lång väg och speciellt på vintern var det besvärligt. Mycket hemläxor var det och läraren kontrol-lerade att eleven inhämtat det som begärdes. Lathet i skolan kunde be-straffas på olika sätt. En del lärare kunde använda sig av bryska meto-der.
Elektriciteten kom till bygden under första världskrigets sista år, 1917-18. Leverantör av strömmen var en mindre kraftstation i Ragunda, Högforsen i Gerilån. Spänningen var då 110-190 volt, inga mätare fanns. Man beta-lade en fast avgift och ett visst pris per lampa, samt en avgift på 10 kro-nor för s k husbehovskraft. Den kraften var avsedd för bl a tröskning och vedkapning. På 1950-talet ändrades spänningen till 220-380 volt och mä-tare installerades överallt. Hammarforsens Kraft AB övertog leveransen av el till bygden och dess invånare.
En historisk återblick ger denna berättelse om Håsjö. Den gestaltar ett från den tiden vanligt liv i en jämtländsk by från 1950-1960 talet.